Storstadsbulimiker - nu på landet

Eftersom jag är rätt ny på mitt jobb har jag såklart ett rätt stort bekräftelsebehov, jag vill ju veta om jag gör ett bra jobb! Nu är det ju så att man kan tyvärr inte gå omkring och fråga folk hur det tycker att man sköter sitt jobb så man får helt enkelt ha tålamod och vänta på tills det visar sig. Idag fick jag den finaste komplimangen av student som utbrast "du är så bra för du får mig att känna att jag klarar allt!" Vilken underbar komplimang! Jag kommer leva på den länge, länge, länge....

I kärlekslivet är det där med bekräftelsebehovet lite svårare. Hur vet man att man är en bra partner? Hur ofta säger vi " fan hjärtat vad du får mig att känna mig bra!" Jag borde göra det oftare. Mycket oftare.

Jag sitter på ett skrangligt tåg nu och längtar hem . Hem till sambon, hunden och känslan av att vara hemma. Även om jag är borta varje vecka sover jag alltid jättedåligt de nätter jag inte sover hemma, jag letar efter både sambon och hunden i sömnen och jag vrider och vänder mig. Men inatt så...

Jag har tjuvlyssnat lite på en tjej som suttit bredvid mig på tåget. Hon ska på dejt ikväll, andra dejten för att vara exakt. (Tänk så mycket information man kan få av att tjuvlyssna.... :P) Hon och hennes kärlek ska tydligen träffas på lilla torg i Malmö ikväll och äta romatiskt middag. Jag blir nästan lite avundsjuk. Så mysigt det låter. Och tänk vilket pirr i magen de måste ha. Att träffas på en andra dejt och käka middag och göra allt det där som man gör på en andra dejt. Mys!

Puss och kram på er!