Storstadsbulimiker - nu på landet

Jag föreläser en del om genus och jämlikhet och om problem som kan uppstå i organisationer när människor blir diskriminerade och mobbade på grund av deras kön, sexuella läggning eller hudfärg. Det som nästan alltid händer under de här föreläsningarna är att det alltid är några som bli oerhört provocerade av det jag påstår. "Är det verkligen så farligt?" "Överdriver de inte?" "Har de ingen humor?"  Jag försöker då förklara att vi har lagar och regler för sånt här. Man får inte kalla människor vad som helst, det strider helt enkelt mot våra lagar. Häromdagen blev en kollega utsatt för diskriminering pga av hennes kön och blev oerhört ledsen. En del av henne tog på sig hela skulden själv medan hon någonstans  i magen kände att hon inte hade gjort något fel. Jag skulle aldrig komma på tanken att säga "vad var det jag sa?" Istället tycker jag bara att det är jävligt tråkigt att allt det jag står och pratar om fortfarande händer i praktiken (men det är ju också därför jag pratar om det...) Hur man ska handskas med de här problemen är oerhört svårt att säga. Att ändra människors tankesätt är oerhört svårt. Kanska måste man fokusera på de som blir utsatta för diskrimineringen, stärka deras självkänsla istället för att försöka förändra de människor som väljer att mobba sina medmänniskor.


Det var dagens funderingar. Jag har haft en underbar morgon. Promenerat på stranden med  hunden och njutit av att vara uppe tidigt.