Våg av saknad
Kanske är det trötthet. Kanske är jag sentimenatal. Jag vet inte men jag fick en stor våg av saknad över mig ikväll. Jag saknar mig änglakompis som inte finns här längre. Visst är hon med mig hela tiden men det är fan inte samma sak som att sitta i mitt kök och snacka skit eller att ta en runda på stan. Det känns som att jag irrar runt och försöker hitta en plats. Det här är något av det svåraste jag råkat ut för, att hitta mya vänner, att hitta människor man litar på och kan samtala med. Jag pallar inte med en massa skitsnack, jag orkar inte med ytlighet. Jag vill bara ha någon att prata med. Ska det vara så jävla svårt?
Ja,det skulle jag inte banga på bara man hade jobb ;-D Det har jag inga problem med, flyttgrejen faktiskt.
Nåväl, jag är likadan, man är rädd att mista de närmsta vännerna man har. Har umgåts lite med en tjej på jobbet men fick på omväga höra idag att hon tyckte jag var för duktig, varför fick hon det projektet och jada jada jada och jag orkar inte med missunsamt tjejskitsnack. Blä!
Nä, det är jobbigt och det är riktigt svårt...kram
Oj, vi sitter verkligen i samma båt. Detta är också precis vad jag söker. Varför är det så svårt?
