Storstadsbulimiker - nu på landet

Jag har spenderat kvällen med två tonåringar och sju avsnitt av sex and the city. Nej det här är inte ett inlägg om min förlorade ungdom utan om skönhet, män och intelligens. I ett av avsnitten pratar de om att det finns två kategorier av kvinnor, de som är vackra och tråkiga och de som är fula och intressanta. Självklart är det männen som delar in kvinnorna i dessa fack. Detta fick mig att tänka på en konversation jag hade med en man häromdagen som var orolig för att hans döttrar skulle få det svårt i livet för att de är vackra. Han menade att han var rädd för att de skulle välja enkla vägar i livet just för att de hade möjligheten för att de ser bra ut. Sen tittade han på mig och sa "jag tycker det är så bra att de kan titta på någon som dig." (Som inte är vacker utan intelligent?) Intressant tänkte jag, att det endast finns två kategorier av kvinnor, och jag tillhör uppenbarligen inte den vackra kategorin. Men, jag är smart, tjänar mina egna pengar och behöver inte ständigt springa efter nya pojkvänner för att kunna betala hyran. Fantasktiskt. Jag funderade lite på det där. Jag är inte helt säker på att jag håller med mannen i hans resonemang. Tvärtom tycker jag inte alls synd om de där människorna som är vackra. Varför skulle jag? För att de riskerar att bli sedda som objekt? För att de riskerar att välja den lätta vägen och gifta sig rikt och bli försörjda resten av livet (tough shit)? Ja jag är krass. Jag vet att det inte alltid är fördelaktigt att se bra ut, speciellt inte som kvinna och speciellt inte om man vill bli tagen på allvar. Men å andra sidan, vilka fördelar finns det med att vara ful?
Ja, jag blev sårad av att bli satt i en kategori. Det är alltid antingen eller. Antingen är man vacker eller så är man intelligent. Jag har upplevt det här så många gånger och fundrar på när vi ska komma ur dessa kategorier. Jag har jobbat arslet av mig för att komma dit jag är idag och då blir det en fet jävla förolämpning när man ska sättas in i så patetiska fack som vacker eller ful. Jag trodde att vi hade kommit lite längre än så. Jag är en jordnära person och avskyr allt som har med ytlighet att göra, ändå blir jag ständigt påmind om hur viktig ytan är.

Vilken tur att jag vet att jag är vacker. Att jag vet att jag är en fantastisk människa trots min stora näsa och mina feta lår. Och det bästa av allt, jag kommer att vara vacker hela livet eftersom min skönhet kommer inifrån. Länge leve fulheten!