Storstadsbulimiker - nu på landet

Som vanligt tittade jag på Stjärnorna på slottet igår. Igår var det Kerstin Dellerts tur att vara i fokus. Hon pratade rätt mycket om kärleken i sitt liv. Hon lämnade sin första make för en 22 år  yngre dansör. Detta var på 1970-talet så gissa om det blev ramaskri. (Det hade det kanske blivit idag också?) Hon flyttade ifrån man och son och den stora villan i stockholm för att flytta in i dansarens stuga med utedass. I och med detta sade hon även hej och tack till tillhörigheten i den vänskapskrets hon och hennes första man tillhörde. I år har hon och dansaren, som heter Lars-Åke, varit gifta i 40 år och man kan väl inte annat än säga att det är rätt häftgt.

Kerstin sa att när man hittar rätt så är allting så enkelt. Man kan helt enkelt inte leva utan varandra. Antingen är man tillsammans eller så dör man. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag nog aldrig känt så. Jag upplever för det mesta att förhållanden är ett evigt kompromissande och jag upplever sällan att de är lätta. Jag ser fram emot den dagen då mitt förhållandet kommer kännas som att skära i mjukt smör, det vill säga lätt. Kanske är vi gamla och bor i en stuga på landet då, långt bort från alla krav och måsten. I vårt fall känns det som att det är omvärlden, de yttre faktorerna, som gör det svårt att få det att funka. Är det så för alla?


Det var söndagens fundering. Nu blir det te och deckare.