Storstadsbulimiker - nu på landet

Har ni tänkt på att i nästa alla amerikanska tv-serier finns det ett café eller bar som karaktärerna besöker ofta. Det jag framförallt tänker på är att alla brukar känna dem på dessa ställen, det hejas, kramas, umgås och kivas. Ibland önskar jag att livet vore lite mer som en amerikansk tv-serie. Tänk vad underbart det skulle vara att kunna glida in på sitt eget Central Perk eller coffeeshoppen i Seinfeld. Ett ställe där alla känner ens namn och vet vad man vill beställa. Kanske är det vårt behov av gemenskap och vänskap som lockar oss till dessa serier. En gemenskap och vänskap som ibland verkar omöjlg i verkliga livet. Jobb, vardag, stress sätter mer och mer stopp för spontana sätt att umgås. Ledsamt tycker jag, jag som älskar att ta en spontan fika eller varför inte middag. Jag har sms:at med en vän i två dagar nu och försökt få till en fika men våra "scheman" går helt enkelt inte ihop. När hon är här är jag där och vice versa. Jag blir så trött på mig själv, att inte ha någon fast punkt ínnebär också att  det blir jättesvårt att umgås. Det närmska jag kommer mitt eget central perk var under min studietid när alla var samlade under samma tak och vistades i samma kafeteria. Vi firade godkända tentor, grät över svåra uppgifter och löste livets mystierier i universitetscafeterian. Jag saknar det. Mycket. Mer spontanitet till folket och framförallt mer cafeér där alla kan ens namn!