Storstadsbulimiker - nu på landet

Jag har precis kommit hem från en begravning av en nära familjemedlem. Det var en fantastiskt fin begravning, tårarna rann men det var bra tårar. Framförallt var det ett fint farväl som var fyllt av ljus och framförallt liv. Jag gillar begravningar där folk skrattar under begravningskaffet och drar gamla historier om hur den som gått bort var. Det känns bra att kunna skratta så att tårarna rinner år minnen...ett betyg på att man både är saknad tycker jag...Det har varit en lång dag men nu vilar vår familjemedlem äntligen i frid.

Begravningar får en verkligen att tänka på livet, snarare än döden. Iaf är det så för mig. Jag satt där i kyrkan och tänkte att här är jag döpt, här har alla mina skolavslutningar ägt rum...såklart funderade jag även på om jag kommer att gifta mig där någon dag.

Visst känns det bra att människor kan leva kvar i våra hjärtan och att vi kan skratta med dem fastän de inte finns bland oss längre...Jag är inte religiös men min definition av himlen är en stor gigantisk familjemiddag dit man kommer när man dör och där alla välkomnar en. Så, låt maten smaka min vän och hälsa från mig.