Storstadsbulimiker - nu på landet

Jag ville inte vara den som blev kvar...

Jag lyssnar på Veronica Maggios 17 år och ler åt texten "jag ville inte vara den som blev kvar". Igår på tåget träffade jag en kvinna som frågade vad jag jobbade med och när jag berättade det utbrast hon "men du är ju så ung!" Det där fick mig att tänka på hur bråttom jag har haft. Jag är uppväxt i ett litet samhälle vid världens ände och det har verkligen påverkat vem jag har blivit. Jag har verkligen slitit som ett djur för att inte bli den som blev kvar. Alla ni som är uppväxta på "landet" eller i en liten småstad vet precis vad jag pratar om. Alla ni som tagit bussen in till storstaden för att handla kläder på sportlovet, som gått upp tidigt varje morgon för att stå och vänta på bussen till skolan vid en landsväg i ösregn. Alla ni som fått gå ifrån festen tidigare än alla andra för att inte missa sista bussen. Alla ni som fått tacka nej till fikor med gänget för att det inte fanns någon som kunde skjutsa. Alla ni som åkt på en gammal sketen moped för att hångla upp någon på fritidsgården.  Alla ni vet. Känner igen rädslan av att bli den som blir kvar. Den som inte tar sig därifrån. Att bli den som hamnar i kassan på ica. Så när kvinnan frågar mig om hur jag kan ha kommit så långt trots min unga ålder ler jag och tänker för mig själv; för att jag inte ville vara den som blev kvar....

Haha, "den som slutar i kassan på ICA" ;)

Jag känner igen mig.. Är ju från Öland då.. Man ville alltid in till stan (Kalmar), dåligt med bussar osv.. Började i kassan på Ica när jag skulle fylla 18 och håller till där nu fortfarande 8 år efter, dock inte på samma.. ;) haha..

Nä men från början älskade jag det jobbet och gör det fortfarande. Känner alltid att det är kul att gå dit och att det är kul när jag väl sitter där, just för att man bara få sitta och vara trevlig och glad mot folk. Iaf, så vad jag säker på att jag inte skulle bli fast där, även om det va väldigt bekvämt.. Jag såg ju de där på Ölands Ica som gick där år efter år och jag brukade fråga vad dom vill med sitt liv men det visste inte, så de stannade och är fortfarande kvar.. Alla är olika men jag skulle inte vara kvar.. Fast att jag älskar det så vet jag att jag måste göra nåt annat. Men jag är ändå inte sån som strävar efter att få komma högst upp o få bäst jobb, nej aldrig, det är inte min stil.. Jag är glad jag bara har ett litet jobb jag trivs med..

Jag är tacksam för mitt ICA :) Det har alltid funnits där för mig. Jag har flytt bort till en massa olika ställen, olika länge, men när jag kommer tillbaks hem till min ö så finns det alltid där för mig :)



Trevlig dag!

Nej året i Kalmar var det värsta jag varit med om!! Så skönt att få komma hem igen,

Ja eller inte hem-hem, mer till cilivisation, Kalmar var ursäkta men en jävla håla, haha sjukt trist tycker jag. Jag är hypersocial och det kunde gå veckor typ utan att jag såg/umgicks med en enda människa



äh, mina föräldras lägenhet är superfin och en timme hem till mig, så funkar bra ändå:)

Haha, hamnar i kassan på ICa, det är där jag är nu! Som tur bara som extrajobb för att klara av att plugga utan att ta lån! Men jag vet precis vad du talar om! Jag ska absolut inte bli den som blir kvar! När jag och pojkvännen är klara med studierna blir det världen nästa! Och inget med kassajobb!!! Haha

Kunde verkligen inte sagt det bättre själv. PRECIS så var det!! ;o)