Storstadsbulimiker - nu på landet

Idag kom jag för första gången på väldigt länge på mig själv med att känna i magen att det kommer bli bra. Jag kommer bli bra och livet kommer bli bra. Vilken underbar känsla, det är lite som att känna något mjukt och varmt sprida sig i magen. Lugn och ro. Jag insåg idag att det finns hundra dörrar jag inte har öppnat ännu, så många nya saker jag vill upptäcka, människor jag vill möta och saker jag vill lära mig. Det var så längesedan jag kände så. Hunger efter livet tror jag det kallas. Det har känts tungt den senaste tiden. Det har känts lite som att jag har målat in mig i ett hörn och inte kommer därifrån. Det lustiga (ironiska?) är att det är jag själv som målar in mig där, ingen annan.

När jag var yngre tyckte jag att livets möjligheter var skrämmande och jävligt läskiga. Jag trodde att jag var en sån som skulle behålla samma jobb livet ut, jag trodde helt enkelt inte att jag klarade av att mista kontrollen. Så fel jag hade! Jag har ju redan bytt jobb och jag mår jättebra av det. Den bild jag hade av mig stämde inte alls överens med den jag är. Kanske är det för att andra har skapat den bilden, den hade egentligen inte med mig att göra. Låt ingen annan definiera vem ni är, livet är för kort för det!

Ta vara på er mina vänner!