Storstadsbulimiker - nu på landet

Jag är född och uppvuxen på en skärgårdsö. Jag har liksom ungarna i Saltkråkan sprungit barforta på bryggor och klippor, åkt båt, fiskat krabbor och rensat nät. Ju äldre jag blir ju mer inser jag vilken dröm det har varit att växa upp i en sådan miljö. Sommargästerna vallfärdar varje år för att få uppleva ett par veckor på klipporna. Nu börjar jag fatta vad de längtar efter. Jag hade en bra barndom och jag har en massa fina minnen. Vi levde verkligen efter årstiderna därute, på försommaren käkade vi stekt makrill, på vintern torsk med äggsås och på hösten fiskade vi hummer. Jag minns hur jag som tonåring tog båten ut i skärgården tillsammans med vänner och satt på klipporna i solnedgången och åt färska räkor. Hur vi badade om nätterna och hur underbart det var. Kan det bli mer skärgårdsromantik än så?

Ett av mina mest underbara minnen från den tiden är en höststorm i september när jag tog mitt allra sista dopp i havet för den säsongen. Jag dök i från klipporna och landade i ett hav som var varmare än luften. Har ni upplevt den känslan någongång? Jag minns hur jag kravlade mig upp och kröp in i en stor polotröja och satt där på berget och sa hejdå till sommaren för den gången. Jag minns precis hur det kändes. Det var frihet i en liten ask. Just den stunden var jag så fri som jag någonsin kommer bli.

Jag vill ge allt det där till mina egna ungar (om jag någonsin kommer få några). Jag vill att de ska växa upp med saltvatten i håret och skrapsår på knäna efter alla lekar i bergen. Jag vill att de ska få uppleva fiskebåtarna som lägger till i hamnen och som säljer pinfärsk fisk.  Framförallt vill jag att de ska uppleva känslan av att alla vet deras namn och vet vilken dag de fyller år och grattar dem när de skuttar genom byn. Allt det där har jag upplevt och jag önskar att fler kunde få göra det.