Storstadsbulimiker - nu på landet

Det finns två typar av kvinnor i världen. De som ser sig själva som prinsessor och som blir behandlade som det. Och de som inte gör det. Jag avundas den första kategorin. Jag undrar hur det kommer sig att de värderar sig själva högt och som gör att de får män att behandla dem som princessor. Springa efter dem, jaga, anstränga sig. Är det deras fäder som från början talar om för dem att de är värda allt guld i världen eller är det dem själva som värderar sig högt för att de just tycker att de är värda det. Jag tillhör den andra kategorin. Som går mer under kategorin disktrasa snarare än prinsessa. Jag tyckte redan från början att jag inte var värd ett skit och eftersom jag inte tyckte det behövde inte männen i mitt liv tycka det heller. Det blev ett moment 22. Eftersom jag inte tyckte jag var värd ett skit behandlade de mig som skit, sprang efter andra brudar som var mer spännande än jag, mer fuckable, allt som jag inte var..och så fattade jag ju eller snarare fick bekräftat att jag inte var värd ett skit. Så vad gjorde jag då. Jo, jag anpassade mig, förlät, lät dem komma tillbaka upp i min soffa och mina nybakade bullar. Sen fick de stanna där så länge de behagade. Tills de hittade någon ny att jaga. Typ.

Jag avundas er bengaliska prinsessor. Jag avundas er för att ni vet ert värde. Även om ni ibland sätter er själva på pidestal och överskattar er själva. Ni ser iaf inte på er själva som disktrasor. Som skiten katten släpade in, som bihanget. Idag vet jag att jag varken är en prinsessa eller disktrasan. Jag är bara jag och det räcker gott. Iaf för mig.