Storstadsbulimiker - nu på landet

Det är märkligt det där med relationer och om att få vara sig själv. Idag är det jag som har tjejkväll på beställning här hemma med vin och ost och en massa andra goa grejer. Sambon är utkastad och ska spendera kvällen med sina polare. Efter ett samtal med en av hans vänner konstaterar vi att det är bra att göra saker på egen hand och att få möjlighet att värna om vänskapsrelationerna på egen hand. Vi kom även fram till att man censurerar sig själv mindre när ens partner inte är med, eller framförallt ens vänner gör det. Jag funderade lite på det där och känner instinktivt i magen att jag tycker att det känns lite sorgligt. Kan inte jag vara mig själv med min sambo och kan han inte vara sig själv med mig? Nu tror och hoppas jag att det inte är så men det fick mig ändå att fundera...

Vad är det som gör att man censurerar sig själv? Varför blir jag annorlunda när jag är ute med vissa personer och helt annorlunda när jag umgås med andra. Ligger det hos mig eller hos dem eller oss båda? Jag har ingen aning.

Vidare funderar jag på vad det är man censurerar. Drar jag grövre skämt när min sambo inte är med? Snackar jag om saker jag tycker är pinsamt och inte vill att han ska veta om mig? Nej, jag tror faktiskt inte det...

Nu ska jag peppa!

Puss och kram