Me, myself and the dog
Ensam hemma med hunden. Har redan bäddat ner mig och myser i fulla drag. Dagen började 06.15 och har haft ett hiskeligt tempo fram till 18.30. Så, nu ligger jag här och ser fram emot en kväll med The Devil Wears prada alternativt American gangster, kan inte riktigt bestämma mig för om jag vill ha lite Denzel -action eller chickflick. Det lutar åt det senare.
Dagarna flyger iväg. Veckorna likaså. Märker det främst på p-pillerkartorna som inte varar lika länge nuförtiden känns det som, haha...
Läser Annas blogg och känner igen mig totalt. Trots att hon är ledsen känns det "bra" att inte vara ensam om att känna, känna allt som går att känna. Och gråta. För jävlar vad jag gråter. Jag gråter konstant. Finns inget stopp på detta vattenfall. Känslorna lever sitt eget liv i min kropp och jag undrar var det ska sluta. En vän sa en gång att de flesta människor verkar ha svårt för att inse och erkänna när livet är piss. Jag å andra sidan har svårt att erkänna när det är bra. Vilken hemsk människa det gör mig till. Jag måste vara världens mest otacksamma människa som inte bara kan sluta gråta och sörja och sakna det som inte finns där.
Life is what happens while you're busy making other plans säger Lennon i sitt utslitna och uttjatade citat. Men han har rätt. Livet är här och nu. Måste börja leva för helvete. 
We will fix this, for sure, that's a promise! KRAMEN
