Storstadsbulimiker - nu på landet

Du har så jävla låg självkänsla säger sambon. Åh fan tänker jag. Tycker du? (Ironi på hög nivå). Jag har sett ner på mig själv hela livet eftersom andra sett ner på mig. Nu är det ju inte så att man slutar se ner på sig själv för att andra inte längre ser ner på en. Man fortsätter. Just nu är min självkänsla på botten. Jag känner mig inte värd någonting. Det finns ingenting som är fint på mig och jag vill helst gömma mig under täcket. Visst, jag kan rent intellektuellt säga att det är fel att känna så  men i själen är det annorlunda. Det är bara en känsla säger psykologen och vissa andra. Gå ur känsla. Visst. Gå ur känslan. Sparka känsla i röven. Behovet av bekräftelse ökar i och med att självkänslan sjunker. Förr kunde man gå ut och hångla lite och få sig några nyp i häcken så var man på g igen, det var visserligeningen lösning som fungerade i längden...Men det funkar inte lika bra längre.(Inte för att det funkade särskilt bra då heller...) Speciellt inte när man är sambo...Nu tvingas man komma över det på andra sätt. Inse att man är värd något, att man är fin fastän bekräftelsen uteblir. Och visst är det bra att jag tvingas gå ur känslan. Jag är bra, jag duger. Jag behöver inte kräkas. Inte idag heller. Jag binder mentalt mina händer och tänker, en dag till, du klarra en dag till. Dagboken fyller en extremt viktig funktion i dessa tider. De påminner mig om den jag vill vara, hur jag vill att mina dagar ska se ut och vilken känsla jag vill ha i själen när jag somnar. Så, ni får stå ut med mina ledsna tankar lite till, det är så här jag överlever.