Storstadsbulimiker - nu på landet

Vaknar, går ut med hunden, sätter mig i soffan och känner mig plöstligt oändligt ensam. Bara en känsla, jag vet, men en jobbig sådan. Imorgon börjar jobbet igen och jag tycker det är skönt. Vardagen kan vara befriande ibland. Gömmer mig i en filt och kollar på skidor och myser med hunden. Funderar på vad man ska göra av den här dagen. Känns som att dagarna har gått i varandra. Så känns det väl iofs alltid under julhelgen...

Gör något bra av den här dagen! Är mantrat. Och gå ur känslan för helvete.