Storstadsbulimiker - nu på landet

Det har varit en lång dag. Och en jobbig sådan. Vi går igenom en tuff period och det tar på krafterna. Ibland glöms kärleken bort i dessa sammanhang och man måste påminna sig själv om vad som är värt någonting. Min mentor sa en gång till mig att när det känns som att livet är ett enda stort kaos, när känslorna är trassliga som kall spaghetti, måste man trycka på paus och reda ut trasslet. Lära sig reda ut känslorna. Var börjar den ena och var slutar den andra. Och varför är jag ledsen/arg/besviken - egentligen.

Idag är en sådan dag. Den har tagit oerhört mycket energi men den har varit absolut nödvändig.

Idag får ni stå ut med att jag spyr galla över allt och alla, det tillhär den här typen av dag. (Det är då ni ska säga, bättre det än att du spyr upp maten...sjuk humor jag vet...)

Jag är trött på alla perfekta människor. Av den enkla anledningen att de får mig att känna mig dålig. Som en sämre människa. Jag har läst bloggar igen. Jag veeet, jag skulle ju inte. Jag har kollat på blont glansigt nyklippt hår, långa välmanikyrerade naglar. smala kroppar, solbrända kroppar.

Här sitter jag. Jag har konstant knullrufs. Inte på grund av att jag har sex hela tiden utan snarare för att jag inte orkar klippa mina risiga blonda toppar. Jag är röd och blek samtidigt. Visst har jag varit ute i solen men det är knappast Englaklass på den brännan liksom. Jag har avskavt nagellack på mina naglar. Whitetrashvarning. Jag känner mig degig för att jag inte orkat/hunnit träna ordentlig den senaste veckan.

Så varför. Kära vänner. Varför är det ingen som kan skriva om detta? Varför bara visa upp det perfekta hela jävla tiden? Jag skulle i alla fall må jävligt mycket bättre av att få se Englas knullrufs istället för hennes nyfriserade man. Kan någon tala om det för mig?

Då fattade jag inte riktigt vad han menade men det gör jag nu. Jag har alltså blivit kär i någon som jag funkar med för första gången och det är läskigt och ovant, men härligt. Att liksom vakna utan ångest, att vara säker utan att ta förgivet. Att samarbeta i stället för att kämpa och motarbeta. Att vara trevlig utan att anstränga sig, att inte ha baktankar eller behöva gå runt och hinta ständigt. Och nu inser jag, det måste vara detta den där relationsråds-Kitty har tjatat om hela tiden, tack så mycket, Kitty!