Storstadsbulimiker - nu på landet

Jag har precis kommit hem från en begravning av en nära familjemedlem. Det var en fantastiskt fin begravning, tårarna rann men det var bra tårar. Framförallt var det ett fint farväl som var fyllt av ljus och framförallt liv. Jag gillar begravningar där folk skrattar under begravningskaffet och drar gamla historier om hur den som gått bort var. Det känns bra att kunna skratta så att tårarna rinner år minnen...ett betyg på att man både är saknad tycker jag...Det har varit en lång dag men nu vilar vår familjemedlem äntligen i frid.

Begravningar får en verkligen att tänka på livet, snarare än döden. Iaf är det så för mig. Jag satt där i kyrkan och tänkte att här är jag döpt, här har alla mina skolavslutningar ägt rum...såklart funderade jag även på om jag kommer att gifta mig där någon dag.

Visst känns det bra att människor kan leva kvar i våra hjärtan och att vi kan skratta med dem fastän de inte finns bland oss längre...Jag är inte religiös men min definition av himlen är en stor gigantisk familjemiddag dit man kommer när man dör och där alla välkomnar en. Så, låt maten smaka min vän och hälsa från mig.

Idag kom jag för första gången på väldigt länge på mig själv med att känna i magen att det kommer bli bra. Jag kommer bli bra och livet kommer bli bra. Vilken underbar känsla, det är lite som att känna något mjukt och varmt sprida sig i magen. Lugn och ro. Jag insåg idag att det finns hundra dörrar jag inte har öppnat ännu, så många nya saker jag vill upptäcka, människor jag vill möta och saker jag vill lära mig. Det var så längesedan jag kände så. Hunger efter livet tror jag det kallas. Det har känts tungt den senaste tiden. Det har känts lite som att jag har målat in mig i ett hörn och inte kommer därifrån. Det lustiga (ironiska?) är att det är jag själv som målar in mig där, ingen annan.

När jag var yngre tyckte jag att livets möjligheter var skrämmande och jävligt läskiga. Jag trodde att jag var en sån som skulle behålla samma jobb livet ut, jag trodde helt enkelt inte att jag klarade av att mista kontrollen. Så fel jag hade! Jag har ju redan bytt jobb och jag mår jättebra av det. Den bild jag hade av mig stämde inte alls överens med den jag är. Kanske är det för att andra har skapat den bilden, den hade egentligen inte med mig att göra. Låt ingen annan definiera vem ni är, livet är för kort för det!

Ta vara på er mina vänner!

Jag tillhör generationen som växt upp med kombinationen neongröna cykelbyxor i lyrex och tyckt att det var världens snyggaste klädesplagg. I trean köpte jag och en kompis likadana t-shirtar med neontryck från Ellos och min lycka var total. Vi hade morotsjeans, stentvätt, gigantiska hårsnoddar och framförall reebokskor. Det här var min lågstadietid. Konstigt att jag ryggar tillbaks när jag möts av denna våg av 80-tals kläder som fyllständigt vräks över oss denna sommar. Är det snyggt med rosa tajst (kalla det leggins om ni vill, det är fan tajts!) Nej! Är det snyggt med stentvättat? Nej! Men det verkar vara modernt så jag gissar att man kommer se både en och annan donna med utstyrslar á la Anna Book i sommar.

Jag är delvis en hycklare eftersom jag kommer på mig själv med att älska åttiotalströjorna med mycket vidd som döljer allt var mage heter. Så visst blir det lite åttiotal för mig också i är..men fan inga rosa lyraxtajts...

Har haft en alldeles underbar söndagförmiddag. Bakat scones och avnjutit dem med sambon i vår "veranda". Massor med kaffe och bara mys. Precis så som söndagar skall vara. Funderar på att baka morotskaka och våldgästa några vänner senare..får se vad som händer.

Skall ut på en långpromenad på stranden med hunden, njuter verkligen i fulla drag av att bo så nära havet, det ger ro i själen! Vi fick ett ryck igår kväll och drog iväg till bion och såg Wolverine, den var faktiskt riktigt bra, jag är ingen x-men fan (har aldrig orkat se hela) men denna vad över förväntan...

Hoppas ni har en trevlig söndag!

Ikväll är det filmpremiär som gäller! Skall se "Änglar och demoner", ni vet uppföljaren, eller egentligen är det väl föregångaren till Da Vinci koden. Whatever. Det vankas ialla fall biomys. Jag har älskat att gå på bio så länge jag kan minnas, den första filmen jag såg var "Pippi på de sju haven", det var en sån där sportlovsbio som vi som bodde på landet fick gå på i en samlingslokal. Byns prelle var maskinist och hans fru satt i kassan/godiskiosken. Vi köpte hemmagjorda popcorn i pappersstutar och satt på trästolar. Det låter som att jag är född 1954 men så kan det vara att växa upp på landet folks. Den där magiska känslan av att sitta i en biosalong har iaf aldrig avtagit för min del. Numera kommer dock de magiska filmuppleverlsera mer sällan. Senast jag upplevde en magisk filmvisning vad under Göteborgs filmfestival när 742 personer grät till Slumdog Millionaire. Stämningen var fullständigt magisk och vi satt kvar även efter att eftertexterna börjat rulla, bara för att få suga lite längre på karamellen.

Visst är det underbart med film!

Vilka underbara dagar vi har haft! Sol, sol och sol. Igår införskaffades två cyklar och vi premiscykade med hunden, gick hur bra som helst och han tyckte att det var superkul! Idag står grillning på schemat, premiär för i år. Det känns som att vi har hoppat över att par månader i år, igår lkväll när vi tog kvällspromenaden med hunden hade vi båda på oss flippflopps, sen när kan man ha flippflopps på valborg...? Risken är väl att vi har snöstorm på midsommarafton...

Nu ska jag iväg och kolla på en nykläckt bebis! På återseende!